För ett 1år sedan vägde jag in mig på 127,9kg , startvikten 5veckor tidigare var 137,7kg.
Detta datum för ett år sedan, följde min mamma,mormor,syster och Ulf med mig till Lindesberg för min GBP.
Skrev in mig, satte mig i sängen.. och där satt jag.
Kommer ihåg att innan vi åkte dit .. så var jag så nervös för att jag aldrig mera skulle vakna, låter konstigt, men hade ställt in mig på det faktiskt .
När jag satt där i sängen med alla nere vid fotänden frågade jag, hur fan jag kunde låta det gå så långt?!
Frågar mig än i dag ... hur kunde jag släppa allt och bara låta skiten gro?!
Svaret är nog att man inte bryr sig tillslut, 1-2-3-4-5-kg mer eller mindre ...
När jag blev själv för kvällen funderade jag starkt på att åka hem, jag klarar det inte!!
Paniken växte inom mig och tårarna rann ner över tinningen och in i örat.
Hur kunde jag vara så dum, vräka i mig en chokladkaka,cola,mcd, peta mig lite i naveln .. lägga av en rap,för att sedan ta upp godispåsen som är en 3års konsumtion för mig nu..  för att gräva lite för att se om jag hitta något att ge min rastlösa käft.
Nu gjorde jag denna op tack vare att jag var fet men oxå för att min vikt förstörde min rygg och tryckte ihop mina kotor... när läkaren såg den röntgenbilden så berättade han för mig att"han aldrig sett en sådan ung förstörd rygg"
Okej, så ville jag stoppa nedbrytningen av mina nerver o kotor så måste jag ner i vikt, och det snabbt!
Där låg jag och fick stå mitt kast .
Mamma,syster och mormor tog hand om Ulf på bästa sätt, de var ute och åt ,sen sov de på vandrarhem hela högen och tydligen vad jag har fått höra.... så hade de haft skit trevligt!!

Tänkte på mina barn.. hur ska deras pappa förklara för dom att deras mamma inte kommer hem igen.. om det skulle hända något .
Ett stort tack vill jag ge deras far som ställde upp med att ta barnen så att jag kunde genomgå OP:n .

 

Dagen D när jag rullades ner... hemsk, men så underbara läkare.
Alla på det sjukhuset var helt toppen .

Så idag .. väger jag 78,9 kg .. jag har alltså 1kg kvar till jag har tappat 60kg.

har funderat på de uffe brukar säga " ni fruntimmer är aldrig nöjda" , joohooo har jag svarat .
men jag måste nog erkänna att han har rätt..
minst 3kg till ska jag ner , helst lite till.. varför? jag vet inte varför ..  jag vill bara bli av med skiten.
innan jag väntade Ebba år 2003 så vägde jag 83kg..

Lite kul när man möter folk på stan,affären ... man hälsar.. men folket kanske hälsar lite fundersamt, nästan "vem fan är det där?" Har tänkt på det varför en del kanske inte hälsar,och kan det vara så att de inte känner igen mig ..   medans jag själv inte ser nån förändring, eller jo det gör jag .. men har ju vant mig med min spegelbild nu.. så vem skulle inte känna igen mig :)
Folk fattar vem det är de står och pratar med när jag öppnar käften.. "jaaahaaa det var ju hon" ..
Nu njuter jag av mina lätta steg och maten, som jag trodde skulle bli min värsta fiende .. inget smakar så bra som mat nu.. man uppskattar det mera och tänker på vad man äter.. lite mer protienrik mat, men visst fan äter ja pepparkakor .. 2-3st till kaffet... får ju inte sluta leva ;) för jag har ju precis börjat !