Ältande .
Är en sömnlös natt i natt..
Har tagit mina sömntabletter och dom för ångest,men ändå kan jag inte bara lägga mig och sova .
Hjärtat slår dubbla slag,känns enda upp i halsen när det bultar .
Vill gråta men kan inte,jag försöker verkligen,men går inte .
Tabletternas fel!
Men just nu så accepterar jag det .
Hellre att jag bara finns just nu än känner efter ordentligt .
Mycket i mitt huvud nu..
4 september, skulle ha varit i 25-27veckan nu i graviditeten .
Det gör så fruktansvärt ont i mig.
Man säger att när man gör en abort så tidigt så "är det ju inget" !
För mig var de det..
De var en del av mig...
Jag känner mig så tom.
Jag kände och såg den lilla " påsen" som kom ut ..
värkarna...
Men det som gör mest ont...
Det är inget jag skrivet av mig här , men det är något jag ALDRIG kommer att kunna förlåta för just den dagen.
Det ärret i själen kommer att sitta kvar föralltid .
Vet inte vad som gör ondast.
Men åter igen undrar jag hur mycket en människa klarar av innan man ger upp .
en så stor del av mig har bara lust att lägga sig och dö..
Orkar inte känna allt det jag känner.
Visst finns det dom som har det värre.. och jag skäms när jag önskar att allt kunde få vara över..
När det finns de som orkar gå vidare med sina liv trots familjeförluster,
ser upp till dem.
Ibland kommer ångesten på så hårt att det trycker över bröstet.
Kan inte andas..
får panik.
Oftast klarar jag ur mig den situationen själv.
Oftast så visar jag aldrig när jag mår dåligt utan tar det när jag blir själv.
Känner mig samtidigt äcklad över mig själv som är kvar i allt .
Att inte kunna gå vidare.
Känns som om jag har förlorat en bit av mig själv.
Men allt var fel just den tiden när aborten var den enda utvägen..
Hade jag inte gjort det och fått reda på det jag vet i nuläge..
Så hade jag nog gråtit istället varje dag .
Känner mig smutsig.
Lurad .
Äcklas av min egen spegelbild .
känner mig så säker på framtiden medans tiden och alla frågor rinner genom fingrarna på mig.
Känns som jag går balansgång, rädd för att ramla, kämpar för att inte sätta ner foten och vackla av det som jag trodde var en stabil gång .
**förlåta,låter bra.
glömma,jag är inte säker att jag kan.
Dom säger att tiden läker alla sår,och jag väntar fortfarande.
Jag är färdig med tvivel
Det finns ingenting kvar för mig att räkna ut
Jag har betalat ett pris
Och jag kommer att få fortsätta betala.**
Min stora fråga till mig själv....
Ska man orka gå runt med en orolig själ för resten av livet .
Ska man ödsla tid på att vara svartsjuk jämt.
Jag håller fast vid en svag tråd..
Den jag hoppas inte brister.
Detta inlägg kommer inte få avslutas så som de andra har avslutats..
för min oro och rädsla kommer alltid att finnas där ..
Oavsett hur många lovord och klappar på ryggen man kommer få..
Jag har förlorat ett liv som fanns inom mig,har förlorat tillit till den jag älskar .
Varje dag är ett evigt kämpande.
fortfarande håller jag hårt i det jag älskar och det jag har ..
För utan det ...
Är jag bara jag .
Älskade vän! Vet du...du skriver exakt det jag oxå känner.
Vi behöver få älta. Såna som du å jag kommer alltid göra det för att inte bära allt för mycket inom oss.
Jag förstår så väl vad du menar när du säger "Visst finns det dom som har det värre.. och jag skäms när jag önskar att allt kunde få vara över..
När det finns de som orkar gå vidare med sina liv trots familjeförluster,
ser upp till dem." Precis mina ord oxå.
Kan vi hjälpa varandra på nåt vis?
Känns ändå på någotvis skönt att man inte är ensam över att älta för ältandets skull .. Jag vet inte vad vi kan göra.. 2 som förstår varann , som bor så nära varann.. men känns som man har tummarna mitt i handen för hur kan man stötta varann i en situation man tror man kan härda ut ensam... tack att du finns runt hörnet <3
Det känns skönt för det betyder att det är vanligt och man är inte galen.
Jag har nog inte bara tummarna mitt i näven...jag har kapat dom å kört upp dom i "piiiip".
Jag vet en sak iaf....jag kommer ALDRIG klara det själv...försöker ta emot all hjälp jag kan få även om den skrämmer mig ibland.
